En promenad på UCD campus

För några dagar sedan gick jag på en promenad runt UCD:s campus. Vädret var strålade så jag tog med mig kameran och fotade några byggnader och sevärdheter på vägen.

Området jag bor i heter Belgrove. Det här är i princip det första jag ser när jag kliver utanför dörren. En del av de boende här är utbytesstudenter, men de flesta är 19-åriga irländska studenter, så ibland känns det som att jag bor på ett stort dagis.

Ett par minuters promenad från Belgrove ligger skolans juridiska institution. Byggnaden som institutionen är inhyst i heter Roebuck Castle, men för att vara ett slott är det en ganska så enkel byggnad. Här har jag i alla fall haft de flesta av mina föreläsningar och lektioner.

Här är juridiska institutionen sedd från en annan vinkel. UCD håller på att bygga nya lokaler åt juridikstudenterna, men tills vidare är det alltså här de bor.

Här i Roebuck bor det också studenter, men det är betydligt dyrare att bo här än i Belgrove.

Här är dammen som ligger mitt på campus. Betongkolossen bakom dammen är skolans bibliotek.

Ett dinosaurieägg?

O’Reilly Hall. Där hålls till exempel välkomstceremonier för nya studenter och avslutningsceremonier för färdiga studenter.

En något suddig bild tagen utanför biblioteket. I vanliga fall är pelarna här täckta med affischer men eftersom terminen börjar ta slut ser man inte så många sådana nu. Irländarna tycker om affischer och jag har säkert sett fler affischer under min tid här på UCD än jag hade sett sammantaget under hela mitt liv innan jag kom hit.

Det här är skolans största fotbollsplan. De tycker om sport här på ön och förutom en väldig massa fotbollsplaner har skolan ett gym, idrottshallar, squashplaner, tennisplaner, en klättervägg med mera. Dessutom håller de på att bygga en simhall med en 50 meter lång bassäng som nästa års studenter ska kunna bada i.

Det här betongtaket går kors och tvärs mellan många byggnader här på campus. Det ser inte så roligt ut, men är ganska bra att ha när det regnar.

Det här är skolans restaurang. Här har det blivit en och annan lunch, men bäst mat serverar de på Student Bar runt hörnet. Jag vet inte hur det förhåller sig i dagsläget, men för några år sedan ska Student Bar i alla fall ha varit den pub som hade högst omsättning i hela Irland. Med tanke på hur fullt det kan vara där inne en vanlig måndagseftermiddag tvivlar jag på att mycket har förändrats på den punkten.

Vid det här laget började kamerans batteri ta slut så jag vände hemåt.

Hemma vid ”Fort Belgrove” igen. Nästa år ska grindarna på bilden tas i drift och då kommer man varken in eller ut från Belgrove utan att först dra sitt student card genom en kortläsare.

Terminen och bloggen rör sig mot sitt slut

Som ni har märkt har det varit låg aktivitet här på bloggen den senaste tiden. Tyvärr lär jag inte skriva här oftare i framtiden, eftersom terminen sakta börjar röra sig mot sitt slut och i sedvanlig ordning kommer jag snart att påbörja Det Stora Tentaplugget. Jag skriver tentor 6, 7, 9, 13 och 14 maj, så håll tummarna för mig då.

Ett par saker har jag ändå tänkt lägga upp här på sidan innan det är dags att åka hem till Sverige igen:

- En irländsk pub-guide (det här vore inte mycket till Irlandsblogg om jag inte behandlar ämnet pubar i i alla fall en post).
- Bilder härifrån UCDs campus. Jag ska ta en fotopromenad någon dag när det är fint väder.
- Någon slags avslutande post innan jag åker hem.

Det är alltså dessa tre saker ni har att se fram emot.

På besök i en irländsk småstad och St Patrick’s Day-firande i Dublin

I helgen åkte jag och Jenny till Galway som är en stad på Irlands västkust. Vårt tåg avgick från Dublin i söndags morse. Vi tog en taxi in till tågstationen eftersom kollektivtrafiken är urusel och bussarna inåt centrum inte börjar gå förrän halv tio på söndagsmorgnar. Sen påbörjade vi en tre timmar lång tågresa tvärs över ön. Det var kul att få se den irländska landsbygden. Det var mest gröna, kuperade fält som delades av häckar och murar. På många av fälten bodde får. Vi måste ha sett ett par tusen får under resan.

Alla fåren vi såg på vägen till Galway gjorde oss hungriga, så när vi kom fram till staden slog vi oss ner på en trevlig restaurang och åt en fantastiskt god traditionell irländsk lammgryta. Sen gick vi runt och såg oss omkring i staden.

Här står jag på Shop Street i centrala Galway.

Framåt kvällen tog vi det lugnt på vårt rum på vandrarhemmet, åt lite chips och tog en öl. Sedan gick vi till en restaurang och åt hamburgare. Efter middagen fortsatte vi till puben The King’s Head som är en av de mest kända i Galway.  Där såg vi ett liveband spela några coverlåtar.

Jag slappar på rummet.

Nästa morgon åt vi frukost på vandrarhemmet. Sen checkade vi ut och tog en buss till The Cliffs of Moher som är Irlands största turistattraktion. Bussresan tog nästan två timmar, men vi satt bekvämt i skinnfotöljerna och passade på att se lite mer av västra Irlands landsbygd.

Som ni kan se på bilderna nedan var klipporna riktigt maffiga (jämför med människorna som står uppe på krönet).

När vi kom tillbaka till Galway åt vi middag på Mc Donaghs fiskrestaurang. Restaurangen är tydligen känd över hela Irland för sin goda mat.

Som ni kan se valde jag att beställa restaurangens prisbelönta fish & chips.

Mätta och belåtna gick vi till tågstationen där vi efter en lång stunds köande fick kliva på vårt tåg och åka hem till Dublin. Väl hemma var man ganska trött (särskilt eftersom vi delade tågvagn med bl a ett gäng spanjorer som lekte charader och förde oväsen under hela resan). Så det var bara att gå och lägga sig i väntan på nästa dag – St Patrick’s Day.

St Patrick’s Day är Irlands nationaldag och firas storslaget över hela ön, särskilt i huvudstaden. Dublin var fullsmockat av människor, många av dem med ansiktsmålningar, irländska flaggor, gröna hattar osv. Den stora paraden skulle börja tolv men var i sedvanlig irländsk ordning nästan en timme försenad så vi var ganska hungriga när den sent omsider började dra fram genom Dublins gator. Paraden visade sig dock vara riktigt påkostad och väl värd att vänta på.

Efter ungefär en timme hade vi fått nog av paraden och gick till puben The Long Stone. Där åt vi en maffig lunch och satt sedan kvar och drack lite kaffe, öl och whiskey under eftermiddagen.

Med andra ord var det en riktigt trevlig dag och det var kul att få uppleva St Patrick’s Day på plats i Dublin.

En rocklegend besökte UCD

Jag glömde skriva i förra uppdateringen att jag såg Roger Daltrey här på skolan förra veckan!

Rugby!

Irländare tycker om sport och just nu är rugby särskilt populärt här på ön. Anledningen är en stor rugbyturnering som kallas Six Nations. Som namnet antyder tävlar sex länder mot varandra och förra helgen spelade Irland mot England. Pubarna i Dublin var proppfulla av folk som ville se matchen och puben ” Old Tree” som vi begav oss till var inget undantag.

I Sverige spelar vi inte mycket rugby och jag vågar påstå att de flesta svenskar lever i okunskap om hur man faktiskt spelar rugby. Också jag led av denna okunskap till dess att jag såg den här rugbymatchen mellan Irland och England. Utifrån mina iakttagelser under matchen har jag nu gjort en sammanställning av detta märkliga spels regler:

Sådana här praktfulla blomkålsöron växer bara på två platser: I Tjernobyl och på rugbyplanen.

 RUGBY

1) Matchen börjar med att alla spelare kramas i en jättestor klunga i mitten av planen. Alla trycker på med fulla krafter för att göra kramen så tajt som möjligt.

2) Laget som börjar med bollen passas ner den till en spelare på den egna planhalvan. Denna spelare påbörjar ett parti kasta gris med en spelare ur motståndarlaget: De sparkar bollen fram och tillbaka mellan sig till dess att en av dem tappat bollen för många gånger.

3) Förlorarens straff är att han måste plocka upp bollen i famnen och springa in på motståndarlagets planhalva.

4) En spelare ur motståndarlaget ska då springa in i den inkräktande spelaren med full fart.

5) Spelarna krockar våldsamt och faller desorienterade till marken.

6) Som en flock skenande bufflar springer alla spelare dit och bildar en stor hög över de två fallna kamraterna.

7) När den understa spelaren har mosats under ett svettigt berg av späck och muskler upplöser domaren högen och man hoppar tillbaka till steg 1) fast på den plats man då befinner sig. Det lag som först får slut på spelare förlorar?

Så samla ihop vänner och bekanta, ge er ut på närmaste gräsplätt och spela rugby!

Irland vann förresten matchen.

Mina grannar

Det är intressant hur olika människor är. Mina två grannar är t ex varandras extrema motpoler.

Min ena granne lider som ni vid det här laget vet av svår social fobi. Under de fem veckor som vi har delat lägenhet den här terminen har jag bara träffat på honom en gång. Anledningen till att jag aldrig ser honom är att han gömmer sig på sitt rum och bara kommer ut i köket när det är tomt. För ett par dagar sedan smög han ut i köket och stoppade in lite mat (hamburgare så klart!) i ugnen. Sedan gick han in på sitt rum igen. Under tiden som maten tillagades kom min andra granne hem med en polare och de två satte sig i köket. Där satt de kvar i ett par timmar och under den tiden vågade naturligtvis inte min matlagande granne komma ut i köket igen för att hämta sin mat ur ugnen. Det behöver knappast påpekas att efter två timmar i ugnen är en hamburgare ganska så ”well done”.

Min andra granne verkar å andra sidan inte kunna få nog av att umgås med folk. Han är ute på partaj varje natt, utan undantag. Det betyder att han sedan terminsstarten är uppe i snart 40 konsekutiva festdagar, vilket är en anmärkningsvärd bedrift i sig (en särskild eloge förtjänar hans lever som lär jobba hårdare än en polsk tivoliarbetare).

En fråga jag ibland ställer mig är: Vem av dem skulle jag rösta ut från lägenheten om jag fick chansen att välja i ett öråd à la ”Expedition: Robinson”?

Den första grannen bidrar inte det minsta, vare sig ekonomiskt eller socialt, till lägenhetens bästa. Å andra sidan märker man knappt av att han bor här. Han förbrukar lite toapapper och lämnar ibland rätt så mycket hår i duschens golvbrunn (jag tror att hans c-vitaminfattiga matvanor kan ha ett finger med i spelet, för det är nästan skörbjuggsvarning över de drivor av hår som periodvis faller av den här unga mannens huvud), men det är det.

Min andra granne är en trevlig typ och ibland bidrar han med förbrukningsvaror till lägenheten. Å andra sidan går ibland hans festande ut över hemfriden här i lägenheten. I förrgår t ex hade jag lagt mig tidigt för att sova när han fick för sig att anordna en s k spritfest i vårt kök. Det kom över ett gäng fulla irländare hit som betedde sig som irländare ofta gör: de sjöng och skrålade, drack öl (ur mina glas), spillde ut öl på golvet och vacklade in i mitt rum i tron att det var min grannes rum. Igår bad dock min granne om ursäkt för det hela och lovade att aldrig bjuda hem de personerna igen. På det stora hela är han ändå en bra mycket trevligare prick än min skumma granne.

Bergsklättring i Bray

I lördags tog jag och Jenny pendeltåget till Bray som är en liten stad utanför Dublin. Som kuriosa kan nämnas att det i staden ligger en filmstudio och filmen Braveheart har delvis spelats in här i närheten.

I vanlig ordning dokumenterades utflykten med kamera.

På stranden i Bray. Bakom mig kan man se ett kors på kullens topp. Vi såg folk som rörde sig där uppe så vi bestämde oss för att vandra dit. Det var lättare sagt än gjort. Den upptrampade stigen som vi följde var bitvis riktigt hal och lerig och vi såg flera andra turister som gav upp och vände om innan de nådde fram till målet.

Till slut kom vi upp till toppen av kullen.

Utsikten över Bray.

Det bodde en häst på kullen.

Sen tog vi en fika och en promenad i Bray stad innan vi åkte hem till Jenny i Blackrock och lagade middag. Här steker jag lite köttfärs.

Jag bygger en taco.

This is Dublin

Hittills har jag inte lagt upp så mycket bilder på själva Dublin. Det tänkte jag råda bot på idag. Därför delar jag med mig av några bilder härifrån staden som är tagna under de senaste två veckorna. Ett trevligt inslag är att jag själv är med på varje bild!

Här är jag i parken St Stephen’s Green. Förr i tiden var parken inte öppen för allmänheten utan bara de rika pamparna som bodde kring parken hade nycklar till grindarna. Hit kom de och åt sin söndagspicknick.

Bakom mig ser ni Dublin slott. Här var vi på The Chester Beatty Library som är ett museum över gamla böcker och skrifter (utsågs till European Museum of the Year 2002). Tyvärr blev den guidade rundturen som vi hade blivit lovade inställd. Guiden påstod nämligen att han inte kunde komma in till jobbet på grund av vädret. Som ni kan se på bilden härjades Dublin av en riktigt otäck snöstorm den dagen.

Bakom mig på bilden är floden Liffey som flyter genom Dublin. Den delar upp staden i en nordlig och en sydlig sida. Södra Dublin anses generellt vara finare och lugnare än det lite ruffiga och nedgångna norra Dublin.

Bakom mig ser man O’Connell Street som är Dublins huvudgata. Notera särskilt hur kamerans blixt lyckas få mig att se förvånansvärt irländsk ut på den här bilden.

Förr i tiden var den här byggnaden ett nunnekloster. Numera är den hem åt en massa utbytesstudenter, däribland Jenny.

Två bilder av typiska bostadsområden på Dublins södra sida.

Ett monument rest till min ära? Bilden är tagen i Phoenix Park som är Europas största stadspark och monumentet är Europas största obelisk. Om en månad ska jag springa ett 5 km-lopp i den här parken till stöd för Special Olympics.

Till vänster: jag. Till höger: en flodhäst. Bilden är tagen på Dublin Zoo som ligger vid Phoenix Park.

Typiskt irländskt tidsfördriv: vänta på bussen. Bilden är tagen på O’Connell Street.

På Irland finns ingen frihet, bara regler.

Förra onsdagen var jag och Jenny bjudna på fest hos en av mina grannar. Knappt hade gästerna hunnit hänga av sig sina ytterkläder innan en så kallad residential assistant (RA) trängde sig in i lägenheten och skrek att alla genast skulle ut ur bostaden.

En RA är en student som ska fungera som angivare och sätta dit sina grannar för eventuella regelbrott. I gengäld behöver de inte betala hyra för sin studentbostad. Hela arrangemanget andas Gestapo tycker jag.

Anledningen till att vi inte fick vara hos min granne var inte att vi riskerade att störa någon (klockan var innan tio och ljudnivån var låg), utan att det finns en regel i bostadsreglementet som säger att det aldrig får vara fler än åtta personer samtidigt i en lägenhet. Det är ingen bedömningsfråga, dvs det är inte graden av störning utan antalet närvarande i sig som är avgörande för om en fest är tillåten eller inte. Enligt regelverket är det alltså helt ok att spela extremt hög musik i en lägenhet så länge man är färre än åtta personer där inne, men åtta personer som i stillhet ser på tv med nedskruvad volym är inte ok.

Boken som innehåller alla regler som vi boende i området måste följa är tjock som ett mindre lands telefonkatalog och påminner om en sån där lista över galna amerikanska lagar som cirkulerar på internet. Här är några exempel:

- Om någon lämnar ytterdörren öppen så får alla i huset betala böter (det finns sex lägenheter i varje hus och det bor tre studenter i varje lägenhet, så om en person bryter mot denna regel straffas 17 oskyldiga).
- Om man inte utrymmer huset varje gång brandlarmet går måste man betala böter. Som en parentes kan nämnas att de irländska studenterna tycker det är jättekul att sätta igång brandlarmen i varandras hus. En natt förra terminen gick brandlarmet åtta gånger i mitt hus.
- Man får inte ha någon gäst i lägenheten efter kl 23:30. Då vankas det – ja, du gissade rätt – böter.
- Skolans personal eller en RA kan när de vill gå in i våra lägenheter för att kontrollera att reglerna följs.

Dessutom är bostäderna hårt övervakade av kameror och patrullerande säkerhetsvakter. I arbete är också att sätta upp bemannade grindar vid ingången till bostadsområdet, så att bostadskontoret kan övervaka precis när varje boende kommer och går. Det behöver knappast sägas att studenter som bor här har protesterat mot detta intrång i rörelsefriheten och privatlivet, så som tur är verkar det dröja innan grindarna kan tas i bruk.

En studie i Irländsk matkultur

Jag får ofta frågor om den irländska matkulturen. ”Var äter en typisk irländare?” brukar folk fråga. Svaret är: Skräp.

Faktum är att Irland i princip saknar en egen matkultur. Om man ska peka på någonting som är typiskt hos den irländska maten är det att den antingen är
a) panerad, eller
b) friterad.

Förra terminen tog jag ett par bilder av mina grannars skafferier. Bilderna är gamla, men fortfarande aktuella och får illustrera vad en irländsk student lever av:

Min fotbollsgrannes skafferi. Som ni kan se lever denna förvirrade gosse på frukostflingor, konserverad frukt och bönor i tomatsås.

Min skumma grannes skafferi. Nudlar, pasta och ris utgör denna unga mans varierade och näringsrika kost.

Vårt gemensamma kylskåp. Min fotbollsgranne har laddat upp för fest med sylt, smör och något slags yoghurtdessert. På min skumma grannes hylla ligger två paket ost (kanske för att sätta lite extra guldkant på en av hans pastamiddagar?). Resten av maten är min.